De 20 bästa skivomslagen genom tiderna

Musik är inte bara musik. Ja, ljuden är förvisso det viktigaste elementet, men många andra saker bidrar till att göra ett album till en klassiker. Nästan sedan tillkomsten av fullängdsalbumformatet har omslagskonst varit en nyckelbit i pusslet och lagt till visuellt intresse (och ibland ett fysiskt interaktivt element) till ett konstverk.

Från vinylerans utvikbara ärmar, till linernoterna i CD-fodral, till den lilla ikonen för en digital spelare, omslag har förändrats under åren, men det hjälper fortfarande att definiera hur vi ser ut ett visst album. Vissa omslag nöjer sig med mindre, medan andra är fyllda med ett kalejdoskop av bilder för fansen att undersöka och tyda. Det kan vara fotografiska porträtt, målningar, skisser, collage eller nästan ingenting alls. Konstnären kan dyka upp i förgrunden eller gå åt sidan helt och låta det suggestiva bildspråket dra in lyssnaren till sin värld. Vissa skivomslag är utan tvekan mer kända än musiken de innehåller, eftersom de har parodierats i popkulturen, vunnit priser, använts i reklam eller hängts upp på konstmuseer. Allt började 1939 när Alex Steinweiss, en grafisk designer som arbetade på Columbia Records, insåg att skivbolaget kunde sälja fler kopior av ett album om omslaget fångade konsumentens uppmärksamhet. Det fungerade och blev snabbt en oumbärlig del av processen att skapa (och marknadsföra) ett album.

Vi har sammanställt en lista över de 20 bästa skivomslagen genom tiderna, som går tillbaka till 1930-talet, från rock n'rolls födelse, början av hiphop och framåt, fram till idag.

The Velvet Underground och Nico, "The Velvet Underground & Nico" (1967)

Den här ikoniska Andy Warhol-bilden av en banan med instruktionerna "skala långsamt och se" är en fantastisk omslagskonst i sig, men originalversionen innehöll faktiskt ett avskalningsdekal som avslöjade en köttfärgad banan under. En perfekt kombination av konst, musik och humor.

The Beatles, "Abbey Road" (1969)

Finns det ett annat skivomslag i den här listan som stoppar trafiken? Hundratals fans återskapar det här fotot utanför Abbey Road Studios varje dag, ett bevis på det bestående intryck det lämnar. Det finns till och med en webbkamera som sänder attraktionen live. Ett annat anmärkningsvärt faktum: detta är det första Beatles-omslaget som inte innehåller gruppens namn.

Patti Smith, "Hästar" (1975)

Bortsett från kritikerna för Patti Smiths texter, fyllda med beatpoesi och punkrock, är omslaget till "Horses" ett visuellt mästerverk. Fotograferat av nära vän och medkonstnär Robert Mapplethorpe, ansåg kritikern Camille Paglia att Smiths foto var ett av de bästa fotografierna som någonsin tagits av en kvinna. Med Smith som beskrev sitt utseende som Sinatras, kombinerades alla element för att skapa ett av de bästa skivomslagen (och rockfotografierna) genom tiderna.

The Notorious B.I.G., "Ready to Die" (1994)

Oskulden hos en babystor Biggie på omslaget till hans klassiska debutalbum, Ready to Die, motsäger innehållet i texterna inuti. Men det var poängen: albumet spårade hans liv från början till ett sorgligt och olyckligt slut, och använde ett barns oskuld för att illustrera hur en grym värld sätter sin prägel på opåverkade sinnen.

Led Zeppelin, "Led Zeppelin" (1969)

Bilden av ett brinnande luftskepp som brinner i lågor ögonblick innan det kraschar till marken och dödar dussintals är den perfekta visuella introduktionen till Led Zeppelins första mästerverk. Oavsett om du ser det som en indikation på den explosiva musiken i omslaget, eller som en hjärtlös chocktaktik som utnyttjar en verklig tragedi, har denna svartvita skildring av Hindenburg-katastrofen blivit en av de mest outplånliga bilderna på hårdrocken.

Pink Floyd, "The Dark Side of the Moon" (1973)

Denna enkla teckning säger mycket. Ljus som passerar genom ett prisma och dyker upp som en regnbåge var tänkt att illustrera bandets scenbelysning och albumets texter. Och, vilket framgår av antalet t-shirts som bär denna bild idag, har prismat blivit synonymt med själva bandet Floyd.

Cyndi Lauper, "She's So Unusual" (1983)

Cyndi Lauper informerade världen om att "tjejer bara vill ha kul" på hennes klassiska debutalbum från 1983, och en titt på omslaget till She's So Unusual skulle räcka för att konvertera alla icke-troende. Fotograferad av Annie Leibovitz framför ett övergivet vaxmuseum i Coney Island, Brooklyn, intar Lauper en medvetet bisarr pose, iklädd en begagnad balklänning, fisknät och en mängd brokiga smycken. Talande nog skjuts hennes klackar åt sidan. Mer än något annat skivomslag från en popdrottning, förblir det här det ultimata ropet att förbli konstig och älska dig själv för det.

Public Enemy, "Fear of a Black Planet" (1990)

Som en nick till afrofuturismen hos artister som Sun Ra, designades illustrationen för Fear of a Black Planet av Chuck D, som föreställde sig titeln Black Planet som förmörkar jorden. Med tanke på det interplanetära konceptet anlitade gruppen NASA-illustratören BE Johnson för att rita det slutliga projektet.

Elvis Presley, "Elvis Presley" (1956)

Elvis visste att neongrönt och rosa var en mördande kombo, 20 år innan The Clash tog sig an London Calling-omslagsstilen. Det är något med den här ögonblicksbilden av ett mellanlåtens tjut som berör oss varje gång - det introducerade visuellt rock n'roll till ett intet ont anande Amerika innan nålen ens hade rört vinyl.

NWA, "Straight Outta Compton" (1988)

Runt tiden för NWA:s Straight Outta Compton försökte andra rapgrupper att förmedla hårdare eller allvarligare bilder, men inget annat var lika brutalt. Ett foto taget ur perspektivet av en person som ligger på marken visar Eazy-E som riktar en pistol mot betraktaren medan resten av gruppen skoningslöst tittar på när personen håller på att dö. Sinister och provocerande, den här bilden är förmodligen den mest emblematiska i gangsta-rapsens historia.

The Beatles, "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" (1967)

Var ska man börja med det här skivomslaget? Vi ser Beatles, i deras militära kläder av Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, framför dussintals kändisar, inklusive Marilyn Monroe, Bob Dylan, Marlon Brando och Sonny Liston, samt vaxfigurer av dem. När lyssnarna försöker urskilja den hemliga innebörden av högoktanig musik, kan de också försöka identifiera de mer än 60 ansikten som finns med på det fullsatta omslaget.

Nas, "Illmatic" (1994)

Bilden av sjuåriga Nas överlagd på ett foto av Danny Clinch som föreställer rapparens hemstad Queensbridge har fastnat hos många hiphopfans. "Bostäder var min värld", sa han till MTV 1994 om innebörden av konstverket designat av Aimee Macauley, "tills jag lärde mig se att vi ser dig någon annanstans."

Hole, "Live Through This" (1994)

Det mest ikoniska grungealbumet efter Nirvanas Nevermind, Hole's Live Through This, skildrar en snyftande skönhetsdrottning, mascara som rinner nerför hennes ansikte. Desperationen i denna kvinnas ansikte avslöjar det tragiska självtvivel som ger bränsle till skönhetsindustrin, men hon ser inte helt löjlig ut - vi är fortfarande tvungna att se henne som en människa, inte en stor parodi på en arketyp. Det är det sällsynta satiriska skivomslaget som lyckas vara empatiskt.

Nirvana, "Nevermind" (1991)

Ett av de mest igenkännliga skivomslagen genom tiderna visar en naken bebis under vattnet som greppar en dollarsedel på ett snöre och gör ett uttalande om de värderingar vårt samhälle förmedlar till sina unga. Tre decennier senare stämde Neverminds baby - nu vuxen - gruppen; en domare ogillade stämningen 2022.

Kendrick Lamar, "To Pimp a Butterfly" (2015)

Den närmaste motsvarigheten som 2000-talet har producerat är Sly & The Family Stones ursprungliga amerikanska flaggomslag, fyllt med kulhål, till albumet There's a Riot Goin' On från 1971. Bilden föreställer ett högtidligt foto av dussintals svarta män, mestadels utan bar överkropp. , jublar framför Vita huset - med en vit domare, klubban i handen, stillastående längst ner på bilden. Konfronterande, spännande, glädjefylld, störande och läglig, det här omslaget var provocerande och stämningsfullt för ett av 2010-talets bästa rapalbum.

The Clash, "London Calling" (1979)

London Calling-omslaget hyllar Elvis Presley samtidigt som han spränger hans version av rock n'roll. Titelns rosa och gröna bokstäver efterliknar omslaget till Presleys självbetitlade album från 1956, men kungen slog förmodligen aldrig sönder en basgitarr på scenen.

Santana, "Abraxas" (1970)

Taget från en målning av Mati Klarwein, är omslaget till Santanas Abraxas-album en surrealistisk, psykedelisk fest för ögonen. Inspirerad av den bibliska berättelsen om bebådelsen visar denna målning oss en svart och naken Jungfru Maria och en röd ängel med en conga mellan hennes ben. En av baksidans prästinnor finns också med på baksidan av Bitches Brew (Klarwein gjorde konstverket för båda albumen).

Judas Priest, "British Steel" (1980)

En av metals mest ikoniska skivomslag, Judas Priests British Steel - som föreställer en hand som kommer fram ur dubbat läder och håller ett rakblad - är också en av de mest fascinerande. Hur håller handen bladet utan att blöda? Fångar detta skydd ögonblicket precis innan blodet spricker och täcker bladet? Medan många metalband skulle tävla om att överträffa varandra under resten av 80-talet, skulle denna enkla, hotfulla bild vara längre än dem.

Joy Division, "Okända nöjen" (1979)

Designern Peter Savilles beslut att välja pulserande radiovågor, tillsammans med Martin Hannetts hemsökande produktion, gjorde detta album till en gothklassiker. Disneys parodi på Musse Pigg-tröjan, fyra decennier senare, bekräftade bara hans legend.

Duran Duran, "Rio" (1982)

Artisten Patrick Nagel fick i uppdrag av Duran Durans dåvarande manager Paul Berrow att skapa omslaget till bandets Rio-album. Bandets basist, John Taylor, skrev i sin självbiografi In the Pleasure Groove: Love, Death and Duran Duran att när de fick den "massiva" 5 x 5 fot duken, sägs han "där är hon, tjejen som dansade på sanden" (en referens till texten till albumets titelspår).